tisdag, 02 juli 2013

Granskottssirap

elina holmgren plockar granskott foto berith engström heliga hembygd
I juni plockade vi granskott som vi varvade i en glasburk med socker och ställde i ett fönster. När det har gått en månad ska det ha blivit granskottssirap som ska vara bra mot hostan i höst. Troligtvis är det heller inte dumt på pancakes eller som sötning i kakbaket.

elina plockar granskott närbild foto berith engström heliga hembygd
berith engström gör granskottssirap foto elina holmgren heliga hembygd

tisdag, 04 juni 2013

Björklövsschampo

björklöv till schampoo foto mia lindgren heliga hembygd
Vi har hört att en kan tvätta håret med björklövsvatten. Det ska innehålla saponiner som är ett tvålämne som rengör håret. Mest saponiner innehåller björklöven om våren, ca 3 %, så därför gick vi ut och plockade för att torka och spara inför vintern.

mia repar björklöv foto mia lindgren heliga hembygd
Vi har tvättat håret i enbart björklövsvatten i tre veckor nu och det fungerar förvånansvärt bra. Det är faktiskt ingen större skillnad mot vanligt shampo ännu. För att göra iordning shampot tar vi en näve torkade eller färska björklöv och lägger dem i en glasburk med kallt vatten så att de får lakas ur. För att saponinerna bäst ska lösas kan en använda någon alkalisk tillsats, lite bakpulver i burken fungerar bra, men är inte nödvändigt. Låt burken stå en halvtimme eller längre, skaka tills det löddrar och sila bort löven. Vattnet håller sig några dagar i kylskåp och sedan börjar det lukta äckligt. Då är det dags att göra nytt.

björklövsschampoo foto elina holmgren heliga hembygd

mia tvättar håret foto elina holmgren heliga hembygd

fredag, 26 april 2013

Hembygd som metod

Hembygd är platser där en känner sig hemma, till exempel den plats där en bor eller har vuxit upp.

Att uppmärksamma sin hembygd, eller en annan geografiskt avgränsad plats, kan vara ett sätt att upptäcka och lära känna det som i vardagen ofta går oss förbi: en växt, en byggnad eller en granne. Det är ett sätt att få tillgång till berättelser som utspelar sig där dagligen och till berättelser om det som ägt rum innan vi kom dit. När vi fyller en plats med berättelser och mening gör vi platsen spännande och viktig att vistas på.

Till platser hör också ofta traditioner, det vill säga seder och bruk som skapats av, och överförts mellan de människor som befunnit sig på en plats i olika tider. Att ta sig an traditioner och att skapa nya kan öka känslan av närhet till platsen och till de människor som vistats där före oss.

Då många sammanhang utgörs av virtuella nätverk blir den fysiskt förankrade och platsbundna gemenskapen viktig i vår strävan att skapa mening. Genom att lära känna min hembygds historier ges jag möjlighet att betrakta mig själv och det liv jag lever som en del av något större: berättelsen om min hembygd.

söndag, 21 april 2013

Sopen

elina beundrar utsikten foto mia lindgren heliga hembygd

Vi saknar sopar till hemmet och gick därför på sopjakt på berget Billingen.

elina holmgren söker sop 2 foto mia lindgren heliga hembygd

En ska ta ämnet när en ser det, så har en det när en behöver det.

Om en inte har varit så förutseende så återstår inget annat än att gå ut och leta. Viktigt att tänka på är att ta reda på vem som äger marken där ens framtida sop står och växer. Från lantmäteriet kan man få tag på kartor där markgränser är utritade.

Efter en timmes letande hittade vi äntligen ett ämne. Ur en fallen asp växte ett skott likt en ny stam rakt upp mot himlen. Den hopfällbara utm-sågen plockades upp ur bakfickan och så var ämnet nedsågat, lite större än den tänkta sopen eftersom vi misstänkte att ämnet kan komma att spricka i ändträt.

elina holmgren sågar sopen foto mia lindgren heliga hembygd

elina holmgren sågar sopen 2 foto mia lindgren heliga hembygd
elina holmgren bär hem sopen foto mia lindgren heliga hembygd

söndag, 07 april 2013

Grannfika

grannfika i brunt foto mia lindgren heliga hembygd

Idag har vi haft 14 grannar över på grannfika. När vi flyttade in för ett år sedan så bjöd vi de närmaste för att få en uppfattning om vilka som bor här och för att presentera oss som nyinflyttade. I år gick vi hela bygatan upp och knackade på i de hus där vi inte tidigare pratat med någon. Det är tacksamt när den som öppnar förstår att vi inte vill sälja något eller frälsa dem utan bara bjuda in till fika.

Vi bor en bit ovanför bykärnan, på den gata där brandkåren 1979 skulle elda ner en ladugård men misstolkade vindstyrkan och istället satte eld på 21 byggnader. Detta var en av de händelser som de som bott här länge berättade för några av de nyinflyttade. Efter att första bullen hade svalts skickades två exemplar av hembygdsbladet runt. Tisdagsgympan i församlingshemmet avhandlades liksom bästa sättet att ta död på mördarsniglar som börjar ta fäste i våra trädgårdar. Det blev med andra ord en trevlig tillställning där ett fyllt kakfat är ett enkelt sätt att skapa goda grannrelationer.

grannfika med småkakor foto mia lindgren heliga hembygd

Vad har en gemensamt med sina grannar? Den minsta gemensamma nämnaren är att vi har valt att bo på samma plats. Hur mycket det säger om människan kan diskuteras men är ändå en rätt bra utgångspunkt för att skapa bekantskaper. Dessutom kan goda grannrelationer förenkla i vardagen när verktyg behöver lånas eller posten tas in under semestern. Kanske är det så enkelt att en hälsning över staketet och en god granngemenskap får oss att känna att platsen där vi bor inte är vilken plats som helst. Det är människorna som gör platsen. 

lördag, 30 mars 2013

Chelsea Haricut

mia klipper chelsea haircut foto elina holmgren heliga hembygd
Att klippa frisyrer är en hobby vi har. Det finns många snygga kulturarvsfrisyrer (till exempel Gustav Vasa- frisyren, den klipper vi ofta) men hittills har vi bara hittat en hembygdsfrisyr.

mia lindgren haller har foto elina holmgren heliga hembygd
Chelsea som är en stadsdel i sydvästra London är kanske mest känd för sin fotbollsklubb Chelsea FC – för närvarande regerande Champions League-mästare. Frisyren Chelsea har dock inte mycket med fotboll att göra utan refererar till den subkultur som växte fram i England (och i Chelsea) under 1960-talet vars anhängare kallades skinheads. 

mia lindgren trimmar chealsea haircut foto elina holmgren heliga hembygd
Skinheadkulturen formades av en grupp ungdomar som hängivet romantiserade den traditionella engelska arbetarklassen. De var med andra ord nostalgiker. De kortklippta frisyrer som gav subkulturen sitt namn hörde ursprungligen till den praktiskt lagda industriarbetaren men var också ett avståndstagande från den samtida medelklassen i form av Peacock mods (= längre hår) och hippies (= längst hår).


har i hink foto elina holmgren heliga hembygd
I början av 1980-talet växte främlingsfientliga grupper fram inom rörelsen men många skinheadgrupperingar har genom åren tagit avstånd från rasism.

pase med har foto elina holmgren heliga hembygd
Chelsea-frisyren
kunde bäras av gruppens kvinnliga anhängare, så kallade Skin Byrds eller Skinettes. Skinheads har ofta blivit ifrågasatta av den konventionella allmänheten och den aningen extrema frisyren har därmed kommit att fungera som en identitetsmarkör som stärkt individens samhörighet med subkulturen. Ibland klipptes därför frisyren på unga skinheadflickor som en initiationsrit utförd av de äldre anhängarna.

chelsea haircut foto mia lindgren heliga hembygd
En skinbyrd ska för övrigt kunna: hänga med grabbarna, stå upp för sina systrar och bröder och hon ska kunna dricka. Allt enligt www.urbandictionary.com

www.urbandictionary.com

måndag, 25 mars 2013

Något litet om traditioner

paskris foto elina holmgren heliga hembygd

Vi plockar björkris och pyntar det med fjädrar i kulörstarka färger för att vi tycker att det är viktigt med traditioner. Inte traditioner vilka som helst (att klä ut oss till tranor och springa barfota på gödselstackar som en gjort just idag på Vårfrudagen har vi exempelvis valt att inte föra vidare) utan just de traditioner som bär på en positiv känsla och som är praktiskt möjliga att genomföra i det liv vi lever. 

En tradition behöver tilltala oss på ett sätt som är meningsskapande för att vi ska praktisera den och för att vi ska föra den vidare. Ring så spelar vi i radion på lördagsmorgonen markerar att helgen har börjat, att frukosten får ta extra lång tid och att helgplanerna ska diskuteras. Vårfrudagen markerar vinterns övergång till vår vilket vi firar med att äta våfflor.

Med traditioners hjälp delar vi upp året i överskådliga delar. Vi skapar en struktur men också en rytm. Påsk, midsommar, jul, påsk, midsommar, jul, påsk, midsommar, jul, påsk… Om inte hållpunkterna fanns skulle vi vara tvungna att ständigt börja om från början. Att återuppfinna ett påsk- eller julfirande är ingen enkel sak. Med traditionens hjälp slipper vi göra val, vi får en valfrihet där vi vet vilka ramar som finns och vilken möjlighet det finns att agera inom dessa. Om traditioner inte känns tillfredsställande går det att överge dem och bygga upp nya.

Traditionen får oss att se bortanför vår egen skapandeförmåga till en tillvaro som rymmer både en historisk och en pågående mellanmänsklig dimension. Traditionen ger oss möjlighet att under en stund få pynta björkris utan krav på någon djupare orsak än ”att en gör så”.

onsdag, 20 mars 2013

Pastasås på nässlor

nasselpastasas foto elina holmgren heliga hembygd
Vi fortsätter äta upp förra vårens nässlor. En favorit är pastasås med timjan och dragon:

Förväll nässlorna. Hacka och fräs lök i smör. Lägg sedan i de avrunna nässlorna och häll över lite grönsaksbuljong. Krydda med lika delar timjan och dragon. Krydda sedan en gång till med lika delar timjan och dragon och sjud tills nästan all buljong kokat bort. Rör i crème fraiche eller kokbar yoghurt. Salta och peppra. Servera med pasta.

torsdag, 07 mars 2013

Spår

harspår foto mia lindgren heliga hembygd
Det som händer på en plats lämnar avtryck. Extra synligt är detta på vintern då snön täcker marken och varje steg blir spårbart. Riktningen går inte att dölja, inte heller vem som ligger bakom spåren. Vår trädgård används av allehanda djur som genomfartsled och de lämnar alla avtryck i snön.

många spår
djurspår foto mia lindgren heliga hembygd

bilspår foto mia lindgren heliga hembygd

söndag, 17 februari 2013

Förra vårens nässlor

Förra våren plockade och torkade vi massvis med nässlor. Nu börjar det bli dags att äta upp dem innan årets nässlor visar sig i marken och allt börjar om igen.

nasslor plockas foto elina holmgren heliga hembygd
nasslor plockas narbild foto elina holmgren heliga hembygd
nasslor rensas foto mia lindgren heliga hembygd
nasslor pa tork foto elina holmgren heliga hembygd
Därför äter vi nässlor i det mesta: bröd, gröt, müsli, soppa och i lasagne.

nassellasagne foto elina holmgren heliga hembygd

torsdag, 14 februari 2013

Alla hjärtans dag

alla hjärtans dag foto elina holmgren heliga hembygd

Idag äter vi alla hjärtans dag-frukost med rosa hjärtbröd. Grattis alla hjärtans dag alla!

tisdag, 22 januari 2013

Galathea kroen

En svart kanot hänger i taket. För mer än 60 år sedan paddlades den runt i Stilla havet. En inramad fjärilssamling pryder ett hörn på ena väggen. Bredvid fjärilarna syns afrikanska masker och skinn från zebra och gepard. Det är fullt med saker från fjärran länder på den lilla krogen. Tankarna går till koloniala erövringar, till tappra män som kommit hem från långa resor för att mötas på en krog i en hamnstad.

fjarilar och zebraskinn foto elina holmgren heliga hembygd
simon och johan på galathea kroen foto elina holmgren heliga hembygd
Likväl som på museum, kan krogen vara en plats att förvalta hembringade skatter på. Med berättelser om människor och liv i avlägsna världsdelar formar den exotiska iscensättningen besökarens sinnesstämning. Föremålen ger krogen en tydlig profil och besökaren får med sig en berättelse. Artefakterna på krogen kan också stärka besökarens bild av nationen och indirekt sig själv som initiativrik, orädd och nyfiken.

Tankarna om de tappra männen på äventyr visade sig vara sanna. På Galathea kroen i Köpenhamn är ormskinnen och maskerna insamlade av dansken Ole Reimann. 1950 fick han som ung värnpliktig möjlighet att segla ut i världen på den danska forskarexpeditionen Galathea. I två år var han borta och när han kom tillbaka var hans väska betydligt mer än välfylld. Medan forskarna på expeditionen byggde kunskap om ursprungsbefolkningar och djuphavsdjur så byggde den unge Reimann upp en betydande föremålssamling. Tillbaka i Danmark startade han tillsammans med brodern Jørgen en krog som smakfullt inreddes med de exotiska föremålen och döptes till Galathea efter expeditionen. Med en inredning som få danskar förut skådat blev krogen ett tillhåll för nyfikna köpenhamnare såväl som för de hemkomna expeditionsdeltagarna.

galathea 2 mork heliga hembygd
Vad driver Ole att som 20-åring samla alla saker och sedan visa upp dem för andra på sin krog? Det är inte en allt för djärv gissning att han gör det ur ett identitetsskapande syfte. Han var med om en resa som är få förunnad, han var en upptäcktsresande. När han kom tillbaka från resan blev krogen en plats där självbilden av äventyraren kunde leva vidare.

När vi skriver om Ole börjar vi fundera över liknande rum som är byggda kring samlande. Hembygdsgården är ett sådant rum som ofta innehåller många äldre insamlade föremål. I Oles samling var idealet det geografiskt avlägsna medans hembygdsgårdarna samlingarna istället bygger på det geografiskt nära. Hembygdsgården har också sitt ursprung i en avlägsen tid.

Att samla föremål till en hembygdsgård är att bygga en historia eller en identitet kring en plats. Om krogbesökaren blir en äventyrare med världen som spelplan blir hembygdsgårdsbesökaren en del av en lokal berättelse som spänner över tid. Vare sig det handlar om kolonialkrogar eller hembygdsgårdar är funktionen att skapa identiteter.

galathea kroen foto elina holmgren heliga hembygd
Är du i Köpenhamn och vill känna dig som en äventyrare, titta in på Galathea kroen på Rådhusstræde 9. 

onsdag, 09 januari 2013

Stå på händer - steg 1

mia lingren står på händer foto elina holmgren heliga hembygd
När farfar Trygve utövade frisksport var fritt handstående och handgång viktiga inslag i frisksportkulturen. Handstående kan tillämpas på de flesta natursköna platser men bör noga integreras med befintlig och platsfast rekvisita, exempelvis en vintervilande brygga eller ett stycke drivved och gärna med Vänerns horisont som fond.

Vid vårt första besök i Frisksportarnas klubbhus passade vi på att öva oss i huvudstående mot vägg för att på sikt kunna utvecklas till fullgoda frisksportare.

farfar trygve står på händer 1 heliga hembygd
farfar trygve står på händer 2 heliga hembygd

onsdag, 02 januari 2013

En sund själ i en sund kropp

Årets nyårslöfte handlar, som de flesta nyårslöften, om sport. Därför har vi börjat det nya året med att bli medlemmar i Svenska Frisksportförbundet.

Farfar Trygve berättade i mellandagarna om när han och hans kamrater var frisksportare på 40-talet. De jobbade som skogshuggare i Norrland, åt bara vegetarisk kost och var allmänt hurtiga. Men deras förman var skeptisk, han trodde inte att de unga männen skulle klara av det tunga arbetet i skogen när deras mat bestod av råkost, kokta potatisar och kruskagröt. Det visade sig dock att de var minst lika produktiva som andra arbetslag.

farfar trygve står på händer heliga hembygd
Farfar Trygve är med sitt livslånga frilufts- och sportliv lite av en idol och eftersom att en gärna vill likna sina idoler började vi i mellandagarna söka information om frisksportarna. 40-talets sunda livsföring visade sig ha överlevt och Svenska Frisksportförbundet finns fortfarande med lokala klubbar över hela landet, den närmaste klubben bara 13 km härifrån.

Frisksport utgår från en holistisk ideologi där sport och friluftsliv verkar tillsammans med vegetarisk kost, nykterism och folkbildning för välmående människor och en fredlig värld. Vi gillart!

Ungefär så här förväntar vi oss att se ut i slutet av 2013:

Läs mer om Svenska FrisksportförbundetSvenska Frisksportförbundet

måndag, 24 december 2012

God Jul

mia tander snolyktan foto elina holmgren heliga hembygd

söndag, 16 december 2012

Julottestaken

julottestake i fonstret foto elina holmgren heliga hembygd
En fot fastnade i sladden, julottestaken for i golvet och plasten sprack i bitar. Men, staken fortsatte att lysa.

elina skruvar isar julottestake foto mia lindgren heliga hembygd

När våra mormödrars mödrar var barn åkte bönderna häst och släde till julottan. Utan elektrisk gatubelysning var det mörkt längs vägarna. Tidigt på juldagens morgon tändes därför levande ljus i hemmens alla fönster för att hälsa traktens kyrkfolk välkomna på deras färd till julottan.

isarskruvad julottestake foto elina holmgren heliga hembygd

Att tända ljus i fönstren på juldagens morgon var sed i Västergötland och i många andra delar av Sverige. Någon av hushållets medlemmar fick dock stanna hemma för att passa ljusen. Ofta brann ett eller två ljus i varje fönster snarare än sju som idag.

Oscar Andersson foto Ingemar Rådberg till heliga hembygd

Den första elektriska julottestaken tillverkades av Oscar Andersson i Göteborg 1934. Oscar arbetade på Philips lager och kom där över trasiga julgransbelysningar. Av de hela delarna tillverkade han på sin fritid ljusslingor och bordsdekorationer och genom att montera de elektriska ljusen i en vanlig träljusstake uppfann Oscar den elektriska julottestaken. Nu behövde ingen längre stanna hemma från julottan för att vakta ljusen.

ritar ut julottestake foto mia lindgren heliga hembygd

Inne i vår spruckna julottestake fanns fullt fungerande kablar och lampfästen. Därför gör vi som Oscar, vi slöjdar en julottestake i trä att fylla med julljus i vintermörkret.

Bilden på Oscar Andersson (foto Ingemar Rådberg) är lånad från http://adventsljusstaken.sehttp://adventsljusstaken.se, där kan ni också läsa mer om julottestakens historia.

söndag, 02 december 2012

En pepparkakas betydelse

Mia stänger in sig i badrummet, hon är upprörd och tårarna rinner ner för kinderna.

Heliga hembygd har hyrt en möblerad lägenhet i staden för att under en månad, utan lantliga distraktioner, ägna sig åt arbete och studier. Men adventsfirandet glöms inte bort, här finns tid för allehanda julbestyr.

pepparkaksrecept foto elina holmgren heliga hembygd
Elina har tagit på sig ansvaret att baka julens pepparkakor. Det är en sådan dag då saker och ting blir gjorda och det går undan. Den rosa kakboken med stilren layout ligger uppslagen på diskbänken och i ett huj är pepparkaksdegen satt och klar.

pepparkaksdeg foto mia lindgren heliga hembygd
Det framgår inte vid första anblicken men den rosa kakboken är en IKEA produktion och Mia gråter för att Elina har bakat IKEA-pepparkakor.

kavlar pepparkaksdeg foto mia lindgren heliga hembygd
Det finns i Mias värld en helig tradition som inte på några villkor får rubbas. Det gäller mormors pepparkaksrecept.

stansar pepparkakor foto mia lindgren heliga hembygd
I en tid då släktmedlemmar ofta lever geografiskt åtskilda blir de gemensamma traditionerna viktiga i syfte att skapa samhörighet. En gång om året bakar Mia samma pepparkaksrecept som sin mormor, mamma och bror. Alla bor de i olika städer men den gemensamma traditionen gör avstånden mellan dem mindre och skapar en känsla av samhörighet. De formar med pepparkaksbaket en gemensam berättelse att förenas kring.

pepparkaksgummor foto mia lindgren heliga hembygd
Pepparkaksreceptet är också en berättelse om släktens och mormoderns historia. På 1940-talet arbetade mormor Irene i köket på stadshotellet i Årjäng. Där bakade hon pepparkakor till direktörer och fina fruar. Men tiden på hotellet blev kort, snart gifte hon sig och flyttade tillbaka hem till Sillerud för att bli lantbrukare. Pepparkaksreceptet, det tog hon med sig.

bakade pepparkaksgummor foto elina holmgren heliga hembygd
Genom att baka mormoderns pepparkakor blir Mia del av en familjeberättelse som rör sig över decennier. Men i år har 
varsamt traderade släktminnen fått lämna plats åt det kommersiellt marknadsanpassade och mormor, mamma och bror har ersatts av en anonym och världsomspännande storfamilj – IKEA family.

Sida 1 av 2